LIVET

Det finns så mycket att säga men ibland finner man inga ord.
Jag vill börja med att dela med mig utav något stärkande för stunder som är svaga och behöver hjälp. Det är så svårt att dra upp sig själv ur det där hålet som man faller ner i from time to time.

Jag vill så gärna skriva men jag vet inte vad jag vill säga.
Skrev precis ett helt stycke om hur svårt jag tycker att det är att verkligen ta tag i saker som man innerst inne vet att man borde göra men ändå hittar på ursäkter för att slippa. Suddade ut alltihopa, det känns tråkigt att börja med att vara gnällig i första inlägget på nästan en månad.

Nu har jag jobbat på Transcom i ett & ett halvt år. Tiden går fort, det känns faktiskt inte som att det var så länge sen jag tog studenten.
Har hunnit med fyra olika avdelningar det här 1,5-året  och träffat många olika människor och lärt känna en och annan. Det är inte helt fel med ett callcenter fullt av ungdomar, där medelåldern är 25 år.
Tänk bara att vissa tar det så lång tid att lära känna 😛 och även om man ses varje dag på jobbet så är det svårt att ta första steget och umgås även privat. Är det inte typiskt oss svenskar?
Snart får vi in lite nytt folk på vår avdelning också. Det ser jag fram emot!
Man kan inte ha för stor umgängeskrets. Det finns alltid den där vännen som kan fylla ett behov som ingen annan kan 🙂 Det är fint.

 

 

Annonser